Emma Watson, känd skådespelare ger ett tal om feminismen. Var tvungen att lägga ut det då det var något jag nyligen skrev om i ett annat inlägg. I talet motiverar hon och berätta om UN's "HeforShe" program. Eftersom talet var ganska långt så citerar jag delar jag tyckte var extra berörande, "nytänkande" eller helt enkelt extra viktigt. (note, hela talet är viktigt och berörande och borde ses/höras).

 

"I am reaching out to you because I need your help. We want to end gender inequality—and to do that we need everyone to be involved.

(.....)

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

(....)

Apparently I am among the ranks of women whose expressions are seen as too strong, too aggressive, isolating, anti-men and, unattractive.

Why is the word such an uncomfortable one?

I am from Britain and think it is right that as a woman I am paid the same as my male counterparts. I think it is right that I should be able to make decisions about my own body. I think it is right that women be involved on my behalf in the policies and decision-making of my country. I think it is right that socially I am afforded the same respect as men. But sadly I can say that there is no one country in the world where all women can expect to receive these rights.

No country in the world can yet say they have achieved gender equality.

(....)

And if you still hate the word—it is not the word that is important but the idea and the ambition behind it. Because not all women have been afforded the same rights that I have. In fact, statistically, very few have been.

(....)

I’ve seen young men suffering from mental illness unable to ask for help for fear it would make them look less “macho”—in fact in the UK suicide is the biggest killer of men between 20-49; eclipsing road accidents, cancer and coronary heart disease. I’ve seen men made fragile and insecure by a distorted sense of what constitutes male success. Men don’t have the benefits of equality either.  

We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes but I can see that that they are and that when they are free, things will change for women as a natural consequence.

If men don’t have to be aggressive in order to be accepted women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.

Both men and women should feel free to be sensitive. Both men and women should feel free to be strong… It is time that we all perceive gender on a spectrum not as two opposing sets of ideals.

If we stop defining each other by what we are not and start defining ourselves by what we are—we can all be freer and this is what HeForShe is about. It’s about freedom. 

I want men to take up this mantle. So their daughters, sisters and mothers can be free from prejudice but also so that their sons have permission to be vulnerable and human too—reclaim those parts of themselves they abandoned and in doing so be a more true and complete version of themselves.

(.....)

 

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.

If you believe in equality, you might be one of those inadvertent feminists I spoke of earlier.

And for this I applaud you.

(.....)

I am inviting you to step forward, to be seen to speak up, To be the he for she. And to ask yourself if not me, who, if not now when.

Thank you."

För många starka åsikter baserade på ingen kunskap what so ever och det är något jag verkligen försöker undvika, läser gärna på istället och försöker vara lite öppensinnad, inte bara ha en titta på EN tavla av statistik, lyssna på vad EN människas åsikt och sedan bara hålla med. Så jag vill poängtera att detta inte handlar om F! Inte vad det partiet står för eller deras politik. Jag menar feminismen, inte partiet som absolut främst står för det.
Jag har försökt använda olika källor, men gud, detta med feminismen är inte mitt kärnämne, så är jag helt plötsligt ute och cyklar så stay with me.

Min pappa la ut denna länk på facebook;
 
http://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2013/11/01/gudrun-schyman-manshat-ar-folkbildning-jamstalldhetsfeministern-instammer/ 

Som handlar om Kakan Hermansson tankar och Gudruns besvarande.

Jag kände då efter att ha läst den att det var dags för mig att faktiskt tänka efter lite, då jag alltid får grova svar när jag säger att jag är feminist, folk kan nästan bli arga på mig, inte bara killar/män utan tjejer/kvinnor också, av en anledning - feminism tolkas nu hat mot män.

Antagligen kommer detta bli ett långt inlägg vilket väldigt få av er som läser kommer orka läsa igenom hela vägen ut.
Först vill jag understryka (med skam) att jag är a freaking hypocrite ibland, det är jag. Bättre att erkänna det rakt av redan nu så ni förstår att jag är medveten om det. 

 

I hela mitt liv har jag faktiskt haft turen att få veta att jag har så många val i livet, jag har pluggat och varit medveten om att om jag verkligen anstränger mig så kanske jag får betygen, och då har jag, som kvinna lika stor möjlighet att komma in på universitetslinjer som män, jag har möjligheter och val här i livet, jag får rösta och jag får köra bil, jag får skilja mig, starta företag, jobba och listan går vidare.
Om man tittar på svenska historia så har det steg för steg blivit mer kvinnor som får rösta, men det var inte förrän långt senare som vilken kvinna som helst fick göra det (notera dock att under långa, långa tider var det extremt många män som inte fick rösta heller, allt handlade om vilken status man hade i samhället, så många män hade aldrig någon rösträtt heller, ett stort antal män blev också diskriminerade.) men det var fortfarande ingen tvekan om att kvinnor inte hade en talan alls, då männen var de som räknades vara "kvalificerade" att rösta.

"Den första motion i Sveriges riksdag om kvinnlig rösträtt till andra kammaren kom 1884, men förslaget fick klent stöd. Den verkliga kampen för kvinnlig rösträtt startas runt år 1900, och 1903 bildas Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt,LKPR. Föreningen bildades på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Den var bara öppen för kvinnliga medlemmar och samlade kvinnor från olika politiska håll." (källor: bland annat Kvinnans kamp för rösträtt (Kvinnohistoriska portaler), KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)"

Ha i åtanke att the history och politiken var olika (och är verkligen fortfarande) från land till land, men ska man gå in på allt detta också så kommer det bli en hel bok.

Så, vart vill jag komma när jag kastar in sveriges historia och kvinnornas tidigare förtryckningar? Well, jag vill egentligen komma till att jag idag, som tjej, har växt upp utan dessa stora begränsningar, utan liberalismen och socialdemokratiska kvinnor som i sin tur ledde till feminismens fortsatta rörelse hade det antagligen inte varit fallet.
De som kämpat för vad de tror på, jämställdhet, har jag att tacka för de möjligheter jag har idag.

MEN, samhället är långt ifrån jämställt än, kvinnor har lägre lön, får kämpa betydligt mer på ett arbete för att visa deras kapaciteter. När det kommer till frågor om sex osv är det ingen tvekan om att det skiljer sig, kvinnlig sexualitet är långt ifrån lika accepterad som mäns.

Finns en härlig video av Beyoncé på youtube med låten flawless. Där det nämns att vi kvinnor är mycket värda, bara inte lika värda, vi är sexual beings men inte som män, etc etc. (Om inget annat är det en härlig låt och fin video) http://www.youtube.com/watch?v=jm3D3D-xSKE. 

Urklipp av the lyrics:

"En studie av Försäkringskassan 2013 visade att sannolikheten att bli sjukskriven var 30 procent högre för kvinnor än för män redan två år före första graviditeten. Skillnaden bestod efter första barnet. Men två år efter andra barnet var risken för sjukskrivning mer än dubbelt så hög för kvinnor som för män."
-Blev publicerat i sydsvenskan efter studier utförda försäkringskassan.

Vidare, i samband med denna undersökning publicerade sydsvenskan också skillnaderna om hur många fler obetalda timmar kvinnor vs män har, enligt den artikeln såg siffrorna ut såhär:

30 timmar betalt arbete i veckan utför kvinnor i åldrarna 20–64 år. Motsvarande siffra för män är 37 timmar i veckan.
26 timmar obetalt arbete utför kvinnor i åldrarna 20–64 år. Motsvarande siffra för män är 21 timmar i veckan.
40 timmar obetalt arbete utför småbarnsmammor varje vecka. Motsvarande siffra för småbarnspappor är drygt 30 timmar.

Dessa källor tycker jag verkligen inte ska vara de enda man tittar på, men oavsett vilken källa så visas stora skillnader mellan män och kvinnor inom så många områden.

Jag har ju faktiskt märkt av detta lite mer när jag blir äldre (jag gick visserligen in i väggen men detta hade inget med detta ämne att göra). Hur? Jo, jag försöker planera min framtid, precis som de flesta gör såklart.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på om jag kommer få välja mellan en riktig karriär eller barn, men det är lite att överdriva egentligen, man kan ha båda (DOCK tror jag det är det som ökar den procentuella skillnaden av de som går in i väggen, mammor som vill vara allt på alla ställen, ha en topp karriär och vara den perfekta "hemmafrun", min pappa brukar säga att de både vill ha karriär och vara "cupcake mammor" och att han på fullaste allvar förstår att ingen, varken kvinna eller man klarar av detta i längden.) 

Däremot har jag tänkt SÅ mycket på mina år mellan 20 och 30, av massa anledningar såklart, men jag som vill utbilda mig, vet inte längre till vad men tidigare drömde jag om ganska långa universitet utbildningar. Genast blev det ångestframkallande, när i hela friden ska jag skaffa barn, kommer jag ut på arbetsmarknaden efter en lång utbildning (säg i trettio års ålder, eller ja, kanske 28,29) då kommer det vara väldigt svårt att få jobb, män som kvinnor är medvetna om att om man inte redan har barn när man är i trettio års åldern kommer man förmodligen vilja ha det inom kort framtid = då får företagen betala mammaledighet, jag kan erkänna att jag hade väl tänkt likadant om jag var chef, varför anställa någon som antagligen kommer att vilja vara mammaledig snart (betald mammaledighet såklart)? Okej, då säger folk, men folk är "pappalediga också", men där är tydliga, tydliga statistiker som visar hur många mer kvinnor som är mammalediga i längre perioder än pappor. Nu är väl jag lite extrem men helt plötsligt dyker MILJONER frågor och tankar upp i huvudet; "ska man bli mamma under en ledig period från studierna" "hur ska jag ha en ordentlig mamma penning om jag inte jobbat betydligt mer innan?" etc etc, och jag har inte ens pojkvän!?!? ( I know, chill the fuck dowm Jennifer).

Just att det är kvinnor som riskerar detta är ju för att män kan få barn i stort sätt hela sitt liv (inte riktigt insatt i det där, kanske hela livet? hmmmm...) medan kvinnornas fertila år är begränsade.
Detta är ju helt klart ett problem som faktiskt kan förändra vilken personal som anställs (om man tittar på den statistiken) - män som är nya i arbetslivet i 30 års ålder blir inte diskriminerade på grund av denna faktorn, men jag kan inte se hur det kan vara en mans fel att en kvinna har en biologisk klocka. För det är ju delvis detta som i sin tur leder till att man/chefer/de anställer färre kvinnor utan barn i den åldern. (har inga källor eller någon statistik på detta men enligt mig är det logiskt tänkade, men det kommer ju ingen chef erkänna såklart).
Men rent tekniskt så lär iallafall statistiken för antal som anställs per år som arbetssökande 30 åring visa stora skillnader mellan män och kvinnor.
Men ja, jag kanske är lite speciell i det med att övertänka sånt.

I skolan och liknande har det aldrig varit så att någon får mer hjälp än andra beroende på vilket kön de är (dock delas man redan från tidig ålder upp i könsrollerna och där är exemplena många).

Magnus Betnér skämtar om detta i ett klipp i ett av hans stand up program. Titta vettja, 1,47 minuter in i detta klipp börjar pratandet om jämställdhet, sedan spårar det lite igen (Ta nu de grova skämten när han drar iväg lite med en nypa salt, han är en komiker):

 

Vi hade en tjej och kille skoldag (eller vad de nu kallade det) så sent som i nian. En make up artist var hos oss tjejer som en av sysslorna medan en av killarnas sysslor var (tusan, kommer inte ihåg! Det var länge sedan, okej?). Jag klagade inte det minsta, gud vad kul det var att få lära sig att måla sotade ögon så jag kunde göra det till nästa gång jag skulle på fest (och jag behövde inte ens betala för det!) och det klagar jag fortfarande inte på, jag vill lära mig att sminka mig fint, jag vill vara en tjejig tjej etc, vill inte ha för tydliga magmuskler men tycker killar ska ha det and the list goes on.

Men nu dyker the hypocrite in me upp, exempel:
- Jag köper alltid rosa leksaker, tjejiga kläder och allt från hello kitty till Mimmi till min guddotter. Nu älskar hon ju rosa och lila, "tjejfärger", varför? Jo för vi lärt henne (och så många andra små flickor) att älska färgerna. (rosa är fortfarande en av mina favoriter så det är väl egentligen så att man själv gillar färgen). Note; precis som man lätt för över sina rädslor till sina barn för man över sådana saker som favoritfärg etc.
- Oftast vet jag att jag kommer bli bjuden på några drinkar på krogen, annars lyckas jag ju faktiskt säkert taskigt och jävligt flirta mig till några av killar jag inte är intresserade av (detta är ju enormt vanligt).
- Jag låtsas vara dum för att få hjälp med saker (i detta fall pratar jag faktiskt inte om mig själv utan generellt), "jag fattar inte hur man bytar detta däcket", "kan inte du fixa den hyllan?" Man är så smart att man vet när man ska spela dum helt enkelt.
-Gömmer mig helt enkelt bakom att jag är kvinna "jag är kvinna, sånt kan inte jag" (sen är det ju sant att fysisk styrka kan ju faktisk spela in och då är det ju faktiskt sant i vissa scenarion).

Kommer inte på mer förslag nu riktigt men där är många, helt klart.

Gubbslem - Män (Jag säger: och vi klagar på negativa skällsord för kvinnor?)

"Kvinnohat:
När en annan uppfattning än feminism uttrycks. När en kvinna kritiseras – eller upplever att hon har kritiserats – så är det också kvinnohat." (Jag säger: Okej, HELT SERIÖST, hela de artiklarna och hela ordlistan handlar om hat mot män? Så de får inte hata men vi får, är det jämställdhet?)

Note to self, och ett tips, läs:
En bok om antifeminismär en berättelse om ett Sverige i förändring där ett nytt debattklimat sakta har vuxit fram, och där det är alltmer legitimt att avsky feminismen och dess företrädare.
Den här boken är en larmklocka och en uppmaning till alla som säger sig stödja idén om rättvisa och mänskliga rättigheter.

 

Självklart förstår jag att på rätt mediciner och rätt hjälp så blir det betydligt bättre. Men titta på klippet. Det är tre minuter långt, och det kan det vara värt i min åsikt.

 

 

Kramkram

Det är ännu inte bekräftat vad som orsakade Antons död, men alla vi som känner honom eller känner någon som känner honom har våra starka misstankar. Man ska aldrig ta ut ngt i förskott men det gör vi, eller ja, jag gör det.
Det värsta är att jag har varit så jävla nära att utsätta folk för precis samma sak. Jag har vetat vad jag gjort och jag har vetat vad konsekvenserna skulle vara, det får mig att må ännu sämre, gråta mer och tänka mer. Men speciellt får det mig att vilja göra precis allt jag kan för hans familj, hans flickvän, hans närmsta vänner och alla som känner honom. Känner att jag måste göra något, men vad ska jag göra? Ja, skicka blommor, vara ett stöd, beklaga, ställa upp om någon behöver prata eller vad som helst, men mer än så kan man ju inte göra, och det är det som gör så JÄVLA ont. Anton var otroligt smart och allmänbildad, en sådan som faktiskt är jobbig att diskutera saker med just för man faktiskt känner sig lite i underläge. Han hade väl sina fördomar (alla har vi väl det??) men han var fantastiskt snäll, söt, trevlig, rolig, underhållande och vis.
Detta får mig att tvivla på att det finns rättvisa, fast jag har tvivlat betydligt mycket mer egentligen, för jag vet vad människor är kapabla till att göra. Det får mig att tvivla för att världen förlorade en människa som honom, men jag ser samtidigt hur mycket goda människor det finns. Så många har letat efter Anton, spridit hans efterlysning, letat i grupper. Polisen har gjort allt de kunnat (fått tillbaka jävligt mycket respekt för polisen också, den har varit lite skakig at times). Många artiklar har publicerats och jag måste säga att Antons pappa som säger tack till alla faktiskt är helt jävla fantastisk. Föräldrar ska inte outlive their children, vänner och släktingar ska inte förlora någon som är såhär ung, 23/24 år är alldeles för få år, speciellt för någon som är god. Jag ska inte uttala mig allt för mycket, även om jag egentligen redan gjort det i tidigare inlägg (vilket jag typ ångrar nu men tänker inte ta bort vad jag skrev innan, för jag skriver vad jag känner i nuläget när jag publucerar dessa inläggen). Alla sörjer, t.om de som aldrig ens träffat honom eller sett honom i verkligheten, så godhet måste fan existera, och det tänker jag ALDRIG sluta tro på.

 

Jag gråter när jag läser artiklarna publicerade om honom, både de som publicerades när han saknades och de som kommit nu när han hittats död. Tror vem som helst hade kunnat börja gråta över detta, av att läsa dessa artiklar, hur hans pappa pratar osv. Men speciellt så gör det så jävla ont i hjärtat att veta att de man bryr sig om säkerligen gråter betydligt mycket mer tårar än jag.

Galina är min bästa vän. Hon har allid varit där och vi håller ihop i vått och torrt, helt seriöst. Hon var en av Antons närmsta vänner, alltså mycket närmre han än vad jag var. Jag vill göra allt för henne men vet inte vad. Hade hon varit på en annan kontinent och sagt att hon behövt mig hade jag åkt dit utan att tveka en sekund. Hon vet om det, hon vet att jag hade hjälpt henne på vilket sätt hon än behövt, men ändå vill jag bara förklara det för henne ännu mer än möjligt. But words only take us so far. Ungefär som att säga "jag älskar dig" är det starkaste man kan säga, och ibland känns det som att det inte räcker till, men dt finns inga starkare ord att använda.

 

Jag hanterar dessa nyheter på ett av de sämsta sätten tror jag. Varit på bolaget och handlat två (!) flaskor vin, köpt ett paket cigg trots att jag slutat, shoppat för att tänka på annat. Nu saknas väl bara knark, spelande och sex för att uppnå de sämsta sätten att hantera sorg. Men för att vara ärlig så sa faktiskt tom min coach (typ en av mina psykologer, han är så jävla bra, alla på INM är det, fast det är en annan historia) att jag kunde unna mig det. Det var ganska ironiskt, jag berättade för honom hur mycket bättre jag mår, hur allt flyter på och hur Klische det än låter så känns varje andetag lättare (eller ja, återigen, hur förklarar man?). I vilket fall som helst undrade han vad jag kände att jag ville jobba på, för det är olika sådana processer man jobbar tillsammans med honom med. Jag hade inte så mycket att säga (HUR JÄVLA SJUKT ÄR DET!?!?!?!?), sa dock att jag har lite av ett beroende-beteende, är dock inte beroende av ngt nu eller så men jag fastnar lätt för det jag tycker om. Sa att jag ville jobba med detta och sedan pratade vi om hur Anton inte hittats än, och hur det åverkade mig och Galli. Tre minuter senare fick jag smset av Galina med de tragiska nyheterna. Sa bara "jag måste gå nu, jag är ledsen men nu kommer jag både röka och dricka". Han sa "jag beklagar så, och jag vet att jag inte borde säga detta men det tycker jag du kan göra".

"Ni alla som saknar honom, så mycket att ha i åtanke, läs citaten. I’m thankful for my years spent with this family; for everything we shared, every chance we had to grow. I’ll take the best of them and lead by their example; where ever I go. A friend told me to be honest with you, so here it goes. This isn’t what I want, but I’ll take the high road. Maybe it’s because I look at everything as a lesson, or I don’t want to walk around angry. Or maybe it’s because I finally understand. There are things we don’t want to happen, but have to accept; things we don’t want to know, but have to learn, and people we can’t live without, but have to let go.” JJ"

Det finns bara ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem: Självmordet
Att avgöra om livet är värt att leva eller ej är att besvara filosofins grundläggande fråga
-Albert Camus

Att få det där smset där det står att han inte längre lever av sin bästa kompis. Att känna hur man blir ledsen men hur ens tankar går till allt man vill göra för sina vänner. Jag är ledsen, väldigt. Men det värsta är smärtan jag vet att Galina bär på.
Folk blir arga på folk som tar sådana beslut. Jag vet hur det är, jag förstår. Men ändå känns det som det inte make sense. Vila i frid Anton, hoppas himlen är allt underbart som man hört

 Galina, jag är här. Vad du än behöver, när du än behöver mig. Jag älskar dig

Helt seriöst. Jag har nästan gråtit i en timme nu. En timmar av tårar som jag helt enkelt inte kunnat hålla tillbaka. Jag har inte gråtit för jag är ledsen, jag har gråtit för att jag mår så jävla bra. Jag mår så bra att jag gråter, det är så jävla fantastiskt. Vem kunde gissa att detta skulle hända?

 

Jag har kärlek runt omkring mig, en fin lägenhet mitt i stan, en älskad hund, vänner som stått kvar där vid min sida, håller städat omkring mig, mode intresserar mig igen då jag fått tillbaka lite av min figur, slutat röka (feströker dock, lite ute på tunn is kanske?), är jättebra vän med mitt ex och känner inte längre det extrema behovet av bekräftelse av män. 
Angående det som hände mig för ett antal månader sedan, där polis och rätten och hela köret varit inblandat har jag bestämt mig för en sak. Varför ska jag låta en jävla IDIOT förstöra mig, krossa mig och låta honom ta bort det jag kämpat för så länge i mitt liv? Jag har kämpat mot mig själv, och jag är en svår fiende, så jag klarar nog kämpa mot honom. Folk tycker jag är naiv som säger att jag inte ens hatar honom för vad han gjort, att jag inte önskar han allt illa i världen, för sanningen är att jag inte tänker så. Visst tar det kål på mig då och då, visst får det mig att tänka att onda människor existerar, men det är inte den attityden jag vill ha, det är inte den personligheter jag vill ha. Något som krossade mig och orsakade smärta behöver inte betyda att jag inte kan ha styrkan att bara vinna över den stenen på min axel och faktiskt krossa den. I WONT LET IT! Spelar ingen roll att jag vaknar minst en gång om natten av en mardröm angående detta, ibland har jag till och med gråtit i sömnen. Mitt kämpande i alla dessa år ska inte vara förjäves (stavas det så?) no sir!

Att gråta av lycka efter ett liv fullt med tårar är så jävla underbart! Vill att alla mina vänner ska få veta det. Jag hoppas att de alla vet att jag varndrat genomm mörkret, för ljuset vinner alltid! Jag hade ALDRIG klarat mig utan er!

 

Jag vill speciellt tacka vissa personer, även om där är så många som jjävlt mig igenom helvetet.

Galina- alltid varit, varit en bästa vän länge nu, ställer upp med allt hon har kapacitetén till - glöm det fan inte, behöver man extra stöd med sin ekonomi låtan hon en, behöver man en axel att gråta på är hennes ledig, behöver man råd är hennes bättre än någo annans, vissa saker går inte att förklara med ord.

Sedan mellanstadiet har man hört kommentarer nästan varje dag angående smal, tjock, fet, ja, you know the story. Folk har börjat mobbas för övervikt som verkligen inte kan anses som annat än normalt. Men sedan är det ju de som är alldeles för smala, och man hör en massa av de kommentarerna också. Är på lite diet nu, och självklart lägger man ju lättare märke till hur folk ser ut i short, kjol, byxor, magtröja etc. Men vad fan är för smalt? ahhhhhhrgrgrggrgr, dessa I-landsproblem som styr ens värld, men helt seriöst, VAD ÄR EN LAGOM FIGUR?

 

I två år.
Jag har varit sjukskriven i två år, om inte mer. Fått diagnoser hit och dit och mitt sjukintyg är längre än sverige rikes lag, eller ja, typ.
Jag har mått så ofattbart dåligt och agerat därefter. Inte nog med att jag önskar att jag kunde trolla bort de lidandet mina nära och kära har gått igenom, jag önskar också att jag fått reda på allt detta tidigare. Men jag antar att det inte var för sent trots allt (peppar peppar ta i trä), för jag står här idag, har hjälp och regelbunda tider hos läkare. Under dessa åren har jag förlorat mängder av vänner. Antingen har de inte förstått hur dåligt jag mått, och kanske trott att jag bara sökte uppmärksamhet, eller så har det helt enkelt varit en för stor börda att bära på. Nummer två förstår jag, hur ont det än gör i min själ. Jag vet att man under åren glider ifrån mängder av bekanta (jag menar hur många umgicks jag med under min fjortis-period som jag aldrig träffar längre?) och det är ju självklart. Man lär känna sig själv mer och mer och de vänner som stannar hos en, med en, är de som helt enkelt är de som är menade att vara i ditt liv.
Sen är det mycket faktorer som påverkar allting, så är det ju alltid, vad det än gäller. Sjukdomar är sjukdomar, det tog mig en väldig tid att inse detta. Psykiska sjukdomar är riktiga, vad folk än tror. Det är bevisat på alla sätt och vis, experiment och liknande. Ibland har jag önskat att jag istället brytit varje ben i kroppen (och haft möjligeheten att läka) än att ha sjukdomar som inte syns, ingen hade tvivlat på dig när du påstod något, eller förklararde varför du inte kunde hitta på vissa saker (så som att vara i stora folkmassor). Hur förklarar man att hela ens själ skriker och svider i vissa omgivningar när ingen kan se det utåt? Hade jag haft gips hade alla förstått att jag inte kunnat gå där.
De senaste åren har jag varit handikappad, sjuk och i en enorm obalans. Totalt isolerat mig, endast pratat med några få. Förut brukade jag ständigt titta min facebook (innan dess bilddagboken och innan det lunarstorm) varje minut och ville inte missa någonting. Helt plötsligt orkade jag inte svara när de ringde, ibland tog det dagar innan jag orkade ringa upp.
Min kille fick se mig ligga i sängen i dagar och det är nära och kära till mig som fått se saker ingen förtjänar att se, saker jag inte tänker skriva för att jag vill inte att alla ska veta för mycket och döma mig mer än vad folk redan gör. 

Jag är en sådan som är besatt av tv-serier, nästan konstigt. Criminal minds är en av favoriterna. I criminal minds pratar de om hur vissa inte är pålitliga för att de har OCD (tvångstankar) och hur vissa kan ha blivit mördare på grund av deras föräldrars instabilitet.
Riktigt psykiskt sjuka eller sådana som hör om någon som är inlagd tros oftast vara galna, farliga eller helt enkelt står ut helt och hållet. Lite överdrivet kanske men alla psykiskt sjuka behöver väl en tvångströja?
Det är ingen hemlighet att jag de senaste åren varit märkbart sjuk. Men vissa sjukdomar har varit med mig hela livet och det är inget folk tänkt på. Jag var en av de som gick ut med absolut högst betyg i grundskolan, fick mitt första jobb när jag var tretton år gammal, började jobba regelbundet under helger och ledig tid när jag var sexton år. Började IB, självklart lyssnade jag inte på pappa som sa att det var korkat att välja den svåraste linjen, att jag borde vara strategisk. Jag har aldrig riktigt lyssnat och faktiskt oftast gått min egen väg, på gott och ont. Min poäng med att berätta detta är att jag klarat mig som en "straight A stundent" med jobb, följt mode, festat, umgåts med kompisar och sett ut som vem som helst utåt. Vi kan inte sätta oss in i andras situationer, men vi kan försöka förstå och ha medkänsla. De senaste åren har jag till råga på allt känt hur jag gjort mig själv besviken, hur jag svikit mig själv och hur mina drömmar glidit iväg. Har fått höra mer och mer, läst mer och mer och insett att detta inte är mitt fel. Det spelar ingen roll hur stor min vilja är och har varit, min kropp sa nej, och även om hjärnan styr kroppen kan kroppen lägga av och hjärnan fortsätta leva.
Jag har besökt sjukhuset fler gånger än vissa gör på en livstid, olika sjukhus. Jag har varit inlagd och jag har förstört mig själv. Mer än så vill jag inte riktigt säga, mer behöver folk inte veta iheller.

 

Jag flyttade ifrån min kille, som ett körsbär på toppen av glassen som var lite av ett överflöd, men det gick bra. Vi är jättebra vänner och jag tänker inte säga att det inte var värt det, för man ska vara glad för det man fått uppleva inte ledsen för vad man inte längre har.

 

Idag har jag en egen lägenhet mitt i stan, ekonomisk stabil, snart redo att börja skolan och längtar faktiskt efter att få avsluta de sista månaderna på IB så jag äntligen kan börja på universitetet. Detta hade jag aldrig klarat utan stöd, bland annat av min mamma, min pappa och min vän Galina. Idag mår jag inte dåligt sekunden jag vaknar utan tänker faktiskt på vad jag ska göra på dagen. Börjat få lite ordning omkring mig och lite bättre kontroll över mina sjukdomar. Jag är långt ifrån klar med mitt kämpande, och vissa sjukdomar kommer aldrig att försvinna, de är kemiska sjukdomar som inte försvinner. Men jag börjar få rätt hjälp, rätt stöd, rätt medicinering och rätt inställning, fyra faktum jag har kommit så långt med.  Jag tänker inte låta sjukdomarna äga mig, jag ska äga dem, you know what they say, when life givs you lemons...

 

Igår, på väg hem från att ha passat fyra söta barn kom jag på mig själv med att le, helt utan att höra ett skämt eller pratat om något härligt. Det går inte att förklara den känslan iheller. Det går bara inte. Men gud vad jag har kommit långt, gud vad jag är stolt över mig själv och gud vad jag är tacksam för de som har haft den otroliga orken att stå vid min sida.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva eftersom jag inte tänker prata om alla mina diagnoser och hur de fungerar. Det enda jag egentligen vill säga är, ge inte upp, jag gjorde det men jag står upp idag, det var inte meningen att jag skulle försvinna, jag skulle stå här och jag har lovat mig själv att inte ge upp igen, hur mörkt det än blir.

Marilyn Monroe, vilken kvinna alltså. Fått böcker av pappa, en bok som mest innehåller bilder ifrån hennes olika steg i livet. Den andra är full av anteckningar skrivna av henne, kopierade orginal och mycket information. Hennes styrka, hennes citat, hennes skönhet, hennes självförstroende, hon är helt enkelt fantastisk!