Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest!

 

Okej, lets start with:
Saker jag är stolt över, eller snarare helnöjd för:

- ALLA arbeten är inlämnade till IB, alla pärmar, alla redovisningar, alla uppsatser och alla arbeten. Detta betyder att failar jag mina exams KAN jag göra om de till hösten, men dock förlora några meritpoäng vilket jag egentligen inte har råd till, men försöker se the silver lining here.

- Jag har återigen börjat på min diet, och klarar det faktiskt ganska bra, hittar en del nyttigt som faktiskt är kalori-snålt istället för att bara ta den enkla vägen och köpa shakes.

- Jag har inte besökt sjukhuset av någon psykisk akutsituation.

- Jag har hittat en PERFEKT mottagning som hjälpt mig att få rätt diagnoser och nu hittat en perfekt medicinering.

- Anmälan till universitetet är inlämnat.

- Jag har börjat "ge kärlek en chans" igen, försöker kämpa mot rädslan att bli "förstörd" again.
- Har blivit mycket bättre på att hantera min ekonomi (long way to go though)

- Försöker hålla lite mer rent hemma.
- Rensat garderob etc

 

Och sedan vidare till störiga, hemska eller ångestframkallande situationer:

- Galinas dator förstördes på grund av min jävla klumpighet, det har blivit en jävla kaos och slitit på min och hennes vänskap. Fyfan för allt det.

-Mina exams börjar snart och jag kan inte ta tag i mig själv. Förberedde ALLT till imorse, tog fram mediciner, ställde vatten med ett glas med vatten bredvid en treo tablett. Förberedde en mugg med en tea påse, diskade kastruller och tallrikar etc för att kunna göra min frukost snarbbt, la ihop alla böcker jag skulle använda för att plugga idag (ville gå till biblioteket så jag verkligen bara satt mig ner, för mycket distractions här hemma. Men försov mig minst 7 timmar, skulle upp 7 för att kunna vara på biblioteket klockan tio, men vaknade 14.00.

- Besökt Elsa (Elskling, get it, Els-kling, tehe).

- Kan inte hantera när jag får min sömnmedicin, tar det på endast några dagar, de får mig att må bättre, känna mig glad, så jag tar de på dagarna.

- Lyckats ta isönder min nya tillfälliga telefon till och med, så jävla klumpig, hur fan lyckas jag!?!

 

Men ja, examsen är vad som freaking kills me right now. FAN...

 

 

 

I två år.
Jag har varit sjukskriven i två år, om inte mer. Fått diagnoser hit och dit och mitt sjukintyg är längre än sverige rikes lag, eller ja, typ.
Jag har mått så ofattbart dåligt och agerat därefter. Inte nog med att jag önskar att jag kunde trolla bort de lidandet mina nära och kära har gått igenom, jag önskar också att jag fått reda på allt detta tidigare. Men jag antar att det inte var för sent trots allt (peppar peppar ta i trä), för jag står här idag, har hjälp och regelbunda tider hos läkare. Under dessa åren har jag förlorat mängder av vänner. Antingen har de inte förstått hur dåligt jag mått, och kanske trott att jag bara sökte uppmärksamhet, eller så har det helt enkelt varit en för stor börda att bära på. Nummer två förstår jag, hur ont det än gör i min själ. Jag vet att man under åren glider ifrån mängder av bekanta (jag menar hur många umgicks jag med under min fjortis-period som jag aldrig träffar längre?) och det är ju självklart. Man lär känna sig själv mer och mer och de vänner som stannar hos en, med en, är de som helt enkelt är de som är menade att vara i ditt liv.
Sen är det mycket faktorer som påverkar allting, så är det ju alltid, vad det än gäller. Sjukdomar är sjukdomar, det tog mig en väldig tid att inse detta. Psykiska sjukdomar är riktiga, vad folk än tror. Det är bevisat på alla sätt och vis, experiment och liknande. Ibland har jag önskat att jag istället brytit varje ben i kroppen (och haft möjligeheten att läka) än att ha sjukdomar som inte syns, ingen hade tvivlat på dig när du påstod något, eller förklararde varför du inte kunde hitta på vissa saker (så som att vara i stora folkmassor). Hur förklarar man att hela ens själ skriker och svider i vissa omgivningar när ingen kan se det utåt? Hade jag haft gips hade alla förstått att jag inte kunnat gå där.
De senaste åren har jag varit handikappad, sjuk och i en enorm obalans. Totalt isolerat mig, endast pratat med några få. Förut brukade jag ständigt titta min facebook (innan dess bilddagboken och innan det lunarstorm) varje minut och ville inte missa någonting. Helt plötsligt orkade jag inte svara när de ringde, ibland tog det dagar innan jag orkade ringa upp.
Min kille fick se mig ligga i sängen i dagar och det är nära och kära till mig som fått se saker ingen förtjänar att se, saker jag inte tänker skriva för att jag vill inte att alla ska veta för mycket och döma mig mer än vad folk redan gör. 

Jag är en sådan som är besatt av tv-serier, nästan konstigt. Criminal minds är en av favoriterna. I criminal minds pratar de om hur vissa inte är pålitliga för att de har OCD (tvångstankar) och hur vissa kan ha blivit mördare på grund av deras föräldrars instabilitet.
Riktigt psykiskt sjuka eller sådana som hör om någon som är inlagd tros oftast vara galna, farliga eller helt enkelt står ut helt och hållet. Lite överdrivet kanske men alla psykiskt sjuka behöver väl en tvångströja?
Det är ingen hemlighet att jag de senaste åren varit märkbart sjuk. Men vissa sjukdomar har varit med mig hela livet och det är inget folk tänkt på. Jag var en av de som gick ut med absolut högst betyg i grundskolan, fick mitt första jobb när jag var tretton år gammal, började jobba regelbundet under helger och ledig tid när jag var sexton år. Började IB, självklart lyssnade jag inte på pappa som sa att det var korkat att välja den svåraste linjen, att jag borde vara strategisk. Jag har aldrig riktigt lyssnat och faktiskt oftast gått min egen väg, på gott och ont. Min poäng med att berätta detta är att jag klarat mig som en "straight A stundent" med jobb, följt mode, festat, umgåts med kompisar och sett ut som vem som helst utåt. Vi kan inte sätta oss in i andras situationer, men vi kan försöka förstå och ha medkänsla. De senaste åren har jag till råga på allt känt hur jag gjort mig själv besviken, hur jag svikit mig själv och hur mina drömmar glidit iväg. Har fått höra mer och mer, läst mer och mer och insett att detta inte är mitt fel. Det spelar ingen roll hur stor min vilja är och har varit, min kropp sa nej, och även om hjärnan styr kroppen kan kroppen lägga av och hjärnan fortsätta leva.
Jag har besökt sjukhuset fler gånger än vissa gör på en livstid, olika sjukhus. Jag har varit inlagd och jag har förstört mig själv. Mer än så vill jag inte riktigt säga, mer behöver folk inte veta iheller.

 

Jag flyttade ifrån min kille, som ett körsbär på toppen av glassen som var lite av ett överflöd, men det gick bra. Vi är jättebra vänner och jag tänker inte säga att det inte var värt det, för man ska vara glad för det man fått uppleva inte ledsen för vad man inte längre har.

 

Idag har jag en egen lägenhet mitt i stan, ekonomisk stabil, snart redo att börja skolan och längtar faktiskt efter att få avsluta de sista månaderna på IB så jag äntligen kan börja på universitetet. Detta hade jag aldrig klarat utan stöd, bland annat av min mamma, min pappa och min vän Galina. Idag mår jag inte dåligt sekunden jag vaknar utan tänker faktiskt på vad jag ska göra på dagen. Börjat få lite ordning omkring mig och lite bättre kontroll över mina sjukdomar. Jag är långt ifrån klar med mitt kämpande, och vissa sjukdomar kommer aldrig att försvinna, de är kemiska sjukdomar som inte försvinner. Men jag börjar få rätt hjälp, rätt stöd, rätt medicinering och rätt inställning, fyra faktum jag har kommit så långt med.  Jag tänker inte låta sjukdomarna äga mig, jag ska äga dem, you know what they say, when life givs you lemons...

 

Igår, på väg hem från att ha passat fyra söta barn kom jag på mig själv med att le, helt utan att höra ett skämt eller pratat om något härligt. Det går inte att förklara den känslan iheller. Det går bara inte. Men gud vad jag har kommit långt, gud vad jag är stolt över mig själv och gud vad jag är tacksam för de som har haft den otroliga orken att stå vid min sida.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva eftersom jag inte tänker prata om alla mina diagnoser och hur de fungerar. Det enda jag egentligen vill säga är, ge inte upp, jag gjorde det men jag står upp idag, det var inte meningen att jag skulle försvinna, jag skulle stå här och jag har lovat mig själv att inte ge upp igen, hur mörkt det än blir.

Allt just nu är en total katastrof, vet inte hur många gånger jag skrikit i en kudde och fått riktiga utbrott. Detta med lägenhets sökande känns som hopplöst, lediga lägenheter på 28 m2 för 6000 kronor i månaden med litet minikök och inte ens plats med min säng. Dessa lägenheter har dessutom många sökande och jag gör allt för att komma före i köäerna (går med i olika sparbanker etc). Min pappa som har en fast lön (och en ganska bra sådan, vilket är vad jag tror iallafall) bor i en central tre och betalar bara 1500 kronor mer än vad jag skulle göra för min. Jag är så arg och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Det är som jag står i en djungel (vilket jag skulle vilja göra någon gång) men på ett negativt sätt, står där och är rädd för alla giftiga djur, vet inte om jag vågar äta eftersom det kan vara farligt och så vidare. Som tur är har jag en sådan rolig humor att jag kan dra ett skämt (som jag bara inte kan sluta skratta åt) som är raka kontrasten till djungeln jag står i just nu, nämligen sandkornen i öknen. Skrattar så jag håller på att dö varje gång jag hör det. Ingen annan håller med om detta skämt är roligt men jag bryr mig inte.

 

" Det var en gång två sandkorn som gick i öknen, plötsligt vände sig det ena sandkornet och sa "jag tror vi är förföljda" haha, ändå kul?

 

 

Hade kunnat citera hundratals låtar som beskriver kärleken jag känner till denna människa. Hade kunnat skriva romaner om vad han betyder för mig och hade jag fått chansen att bevisa det hade det blivit tydligt att jag hade gjort allt för denna människa.

Detta besked har tagit hårt på mig, min prestationsångest, stolthet och styrka fick ta en rejäl smäll. Som tur är har jag en otroligt stöttande pojkvän och bra läkare vid min sida.