Hade ALLT förberett för imorse då jag annars har tendensen att få panik och inte hittar mina grejer eller vad jag ska ha på mig (mobil, nycklar, plånbok etc, .) t.om. packat väskan med allt jag skulle ha på mig, ställt fram mediciner och treo, vilken tröja jag skulle ha för att inte frysa på morgonen när jag går upp osv.
Blev ju nämligen tillbaka kallad till en andra intervju ifrån intervjun som gick så bra förra veckan att de ringde dagen efter direkt och ville ses igen, alltid kul.Oddsen var verkligen på min sida kände jag. 

Jobbet i fråga är ett för Malmö stad, skulle förmodligen vara väldigt, väldigt tråkigt, men ville ju såklart få lite rutiner, komma in i systemet igen och helt enkelt bara få komma ut (dör snart av uttråkning).

Jag (skryt-alert) var en av de 33 som gick vidare, and I SCREWED IT FUCKING UP ALLTSÅ IMORSE. 

 

Vaknade inte, av ngt. Samtal, alarm på mobilen, alarm på min sviiiinhöga klocka och bankande på dörren. Kan bero på att jag inte hade sovit två dygn och kroppen inte tillät mig att vakna. Där rök den chansen till det jobbet! Inte för att det är så att det blir breakdown pga att jag inte får det jobbet, utan för jag är  SÅ.JÄVLA.BESVIKEN.OCH.ARG.PÅ.MIG.SJÄLV!

 

Mycket jag inte riktigt postat på internet, kan vara negativt om arbetsgivare söker på en eller ngt liknande. Men jag har motgångar i mitt liv, man kan kalla det vad man vill, men alla har motgångar liksom, olika dock!
Så nu är jag lite krossad och så arg på mig själv att jag vill gå under jorden. Känner hur andra ser mig som lite av en mindre person nu eller ngt (freaking narcissist säger jag..). Men hur går man från att vara ambitiös och presterande till högsta grad. Fuck it!

 

Alla kan försova sig såklart, men det känns som ett sådant jävla misslyckande. Det är det ju men jag är drama queen I guess, men bara för att jag är medveten om det betyder det inte att det inte ssuuuuuuccckkks ändå och nu är denna dagen antagligen helt förstörd.

"Ni alla som saknar honom, så mycket att ha i åtanke, läs citaten. I’m thankful for my years spent with this family; for everything we shared, every chance we had to grow. I’ll take the best of them and lead by their example; where ever I go. A friend told me to be honest with you, so here it goes. This isn’t what I want, but I’ll take the high road. Maybe it’s because I look at everything as a lesson, or I don’t want to walk around angry. Or maybe it’s because I finally understand. There are things we don’t want to happen, but have to accept; things we don’t want to know, but have to learn, and people we can’t live without, but have to let go.” JJ"

Det finns bara ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem: Självmordet
Att avgöra om livet är värt att leva eller ej är att besvara filosofins grundläggande fråga
-Albert Camus

Att få det där smset där det står att han inte längre lever av sin bästa kompis. Att känna hur man blir ledsen men hur ens tankar går till allt man vill göra för sina vänner. Jag är ledsen, väldigt. Men det värsta är smärtan jag vet att Galina bär på.
Folk blir arga på folk som tar sådana beslut. Jag vet hur det är, jag förstår. Men ändå känns det som det inte make sense. Vila i frid Anton, hoppas himlen är allt underbart som man hört

 Galina, jag är här. Vad du än behöver, när du än behöver mig. Jag älskar dig

I två år.
Jag har varit sjukskriven i två år, om inte mer. Fått diagnoser hit och dit och mitt sjukintyg är längre än sverige rikes lag, eller ja, typ.
Jag har mått så ofattbart dåligt och agerat därefter. Inte nog med att jag önskar att jag kunde trolla bort de lidandet mina nära och kära har gått igenom, jag önskar också att jag fått reda på allt detta tidigare. Men jag antar att det inte var för sent trots allt (peppar peppar ta i trä), för jag står här idag, har hjälp och regelbunda tider hos läkare. Under dessa åren har jag förlorat mängder av vänner. Antingen har de inte förstått hur dåligt jag mått, och kanske trott att jag bara sökte uppmärksamhet, eller så har det helt enkelt varit en för stor börda att bära på. Nummer två förstår jag, hur ont det än gör i min själ. Jag vet att man under åren glider ifrån mängder av bekanta (jag menar hur många umgicks jag med under min fjortis-period som jag aldrig träffar längre?) och det är ju självklart. Man lär känna sig själv mer och mer och de vänner som stannar hos en, med en, är de som helt enkelt är de som är menade att vara i ditt liv.
Sen är det mycket faktorer som påverkar allting, så är det ju alltid, vad det än gäller. Sjukdomar är sjukdomar, det tog mig en väldig tid att inse detta. Psykiska sjukdomar är riktiga, vad folk än tror. Det är bevisat på alla sätt och vis, experiment och liknande. Ibland har jag önskat att jag istället brytit varje ben i kroppen (och haft möjligeheten att läka) än att ha sjukdomar som inte syns, ingen hade tvivlat på dig när du påstod något, eller förklararde varför du inte kunde hitta på vissa saker (så som att vara i stora folkmassor). Hur förklarar man att hela ens själ skriker och svider i vissa omgivningar när ingen kan se det utåt? Hade jag haft gips hade alla förstått att jag inte kunnat gå där.
De senaste åren har jag varit handikappad, sjuk och i en enorm obalans. Totalt isolerat mig, endast pratat med några få. Förut brukade jag ständigt titta min facebook (innan dess bilddagboken och innan det lunarstorm) varje minut och ville inte missa någonting. Helt plötsligt orkade jag inte svara när de ringde, ibland tog det dagar innan jag orkade ringa upp.
Min kille fick se mig ligga i sängen i dagar och det är nära och kära till mig som fått se saker ingen förtjänar att se, saker jag inte tänker skriva för att jag vill inte att alla ska veta för mycket och döma mig mer än vad folk redan gör. 

Jag är en sådan som är besatt av tv-serier, nästan konstigt. Criminal minds är en av favoriterna. I criminal minds pratar de om hur vissa inte är pålitliga för att de har OCD (tvångstankar) och hur vissa kan ha blivit mördare på grund av deras föräldrars instabilitet.
Riktigt psykiskt sjuka eller sådana som hör om någon som är inlagd tros oftast vara galna, farliga eller helt enkelt står ut helt och hållet. Lite överdrivet kanske men alla psykiskt sjuka behöver väl en tvångströja?
Det är ingen hemlighet att jag de senaste åren varit märkbart sjuk. Men vissa sjukdomar har varit med mig hela livet och det är inget folk tänkt på. Jag var en av de som gick ut med absolut högst betyg i grundskolan, fick mitt första jobb när jag var tretton år gammal, började jobba regelbundet under helger och ledig tid när jag var sexton år. Började IB, självklart lyssnade jag inte på pappa som sa att det var korkat att välja den svåraste linjen, att jag borde vara strategisk. Jag har aldrig riktigt lyssnat och faktiskt oftast gått min egen väg, på gott och ont. Min poäng med att berätta detta är att jag klarat mig som en "straight A stundent" med jobb, följt mode, festat, umgåts med kompisar och sett ut som vem som helst utåt. Vi kan inte sätta oss in i andras situationer, men vi kan försöka förstå och ha medkänsla. De senaste åren har jag till råga på allt känt hur jag gjort mig själv besviken, hur jag svikit mig själv och hur mina drömmar glidit iväg. Har fått höra mer och mer, läst mer och mer och insett att detta inte är mitt fel. Det spelar ingen roll hur stor min vilja är och har varit, min kropp sa nej, och även om hjärnan styr kroppen kan kroppen lägga av och hjärnan fortsätta leva.
Jag har besökt sjukhuset fler gånger än vissa gör på en livstid, olika sjukhus. Jag har varit inlagd och jag har förstört mig själv. Mer än så vill jag inte riktigt säga, mer behöver folk inte veta iheller.

 

Jag flyttade ifrån min kille, som ett körsbär på toppen av glassen som var lite av ett överflöd, men det gick bra. Vi är jättebra vänner och jag tänker inte säga att det inte var värt det, för man ska vara glad för det man fått uppleva inte ledsen för vad man inte längre har.

 

Idag har jag en egen lägenhet mitt i stan, ekonomisk stabil, snart redo att börja skolan och längtar faktiskt efter att få avsluta de sista månaderna på IB så jag äntligen kan börja på universitetet. Detta hade jag aldrig klarat utan stöd, bland annat av min mamma, min pappa och min vän Galina. Idag mår jag inte dåligt sekunden jag vaknar utan tänker faktiskt på vad jag ska göra på dagen. Börjat få lite ordning omkring mig och lite bättre kontroll över mina sjukdomar. Jag är långt ifrån klar med mitt kämpande, och vissa sjukdomar kommer aldrig att försvinna, de är kemiska sjukdomar som inte försvinner. Men jag börjar få rätt hjälp, rätt stöd, rätt medicinering och rätt inställning, fyra faktum jag har kommit så långt med.  Jag tänker inte låta sjukdomarna äga mig, jag ska äga dem, you know what they say, when life givs you lemons...

 

Igår, på väg hem från att ha passat fyra söta barn kom jag på mig själv med att le, helt utan att höra ett skämt eller pratat om något härligt. Det går inte att förklara den känslan iheller. Det går bara inte. Men gud vad jag har kommit långt, gud vad jag är stolt över mig själv och gud vad jag är tacksam för de som har haft den otroliga orken att stå vid min sida.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva eftersom jag inte tänker prata om alla mina diagnoser och hur de fungerar. Det enda jag egentligen vill säga är, ge inte upp, jag gjorde det men jag står upp idag, det var inte meningen att jag skulle försvinna, jag skulle stå här och jag har lovat mig själv att inte ge upp igen, hur mörkt det än blir.

Marilyn Monroe, vilken kvinna alltså. Fått böcker av pappa, en bok som mest innehåller bilder ifrån hennes olika steg i livet. Den andra är full av anteckningar skrivna av henne, kopierade orginal och mycket information. Hennes styrka, hennes citat, hennes skönhet, hennes självförstroende, hon är helt enkelt fantastisk!

 

 

 

 Detta kommer antagligen att låta som något otroligt löjligt, eller filosofiskt, beroende på hur man väljer att se på det.

 

Idag var jag ute och fotade lite. Var deppig över slutet av mitt förhållande och dessutom allmänt nere. Jag gick och tänkte på vad jag ville i livet men på grund av att jag faktiskt var nere kände jag mig just då inte så stark. Med dackes koppel i handen gick jag hem igen och precis utanför vårt hus upp till lägenheten vi bor i nu är ett stort kastanjeträd. Jag letade efter kastanjer på marken eftersom jag hade tänkt att gå ut för att fota hösttecken i mörkret, men hittade inga. Jag bestämde mig för att klättre upp i trädet och slå ner så många jag kunde. Att ta sig upp var verkligen inte lätt, jag har en massa skavsår på armarna efter alla försök men efter 17 försök kom jag upp, lyckades klättra mig högt upp och skakade grenarna tills de åkte ner kastanjer på marken.

Jag vet hur otroligt löjligt det låter men detta ändrade min syn helt, jag var inte längre deppig utan tänkte att jag kan, jag kan om jag vill, jag klarar allt jag bestämmer mig för att klara. Mitt liv kommer inte bli förstört för att jag inte längre kommer vara tillsammans med den jag älskar. Jag ska göra så mycket roligt jag alltid drömt om att göra, jag ska göra en karriär och efter alla dessa äventyr ska jag hitta någon jag vill leva med, kanske är det Philip, kanske inte.

 

 

Otroligt vad ett träd kan representera!