Det är ännu inte bekräftat vad som orsakade Antons död, men alla vi som känner honom eller känner någon som känner honom har våra starka misstankar. Man ska aldrig ta ut ngt i förskott men det gör vi, eller ja, jag gör det.
Det värsta är att jag har varit så jävla nära att utsätta folk för precis samma sak. Jag har vetat vad jag gjort och jag har vetat vad konsekvenserna skulle vara, det får mig att må ännu sämre, gråta mer och tänka mer. Men speciellt får det mig att vilja göra precis allt jag kan för hans familj, hans flickvän, hans närmsta vänner och alla som känner honom. Känner att jag måste göra något, men vad ska jag göra? Ja, skicka blommor, vara ett stöd, beklaga, ställa upp om någon behöver prata eller vad som helst, men mer än så kan man ju inte göra, och det är det som gör så JÄVLA ont. Anton var otroligt smart och allmänbildad, en sådan som faktiskt är jobbig att diskutera saker med just för man faktiskt känner sig lite i underläge. Han hade väl sina fördomar (alla har vi väl det??) men han var fantastiskt snäll, söt, trevlig, rolig, underhållande och vis.
Detta får mig att tvivla på att det finns rättvisa, fast jag har tvivlat betydligt mycket mer egentligen, för jag vet vad människor är kapabla till att göra. Det får mig att tvivla för att världen förlorade en människa som honom, men jag ser samtidigt hur mycket goda människor det finns. Så många har letat efter Anton, spridit hans efterlysning, letat i grupper. Polisen har gjort allt de kunnat (fått tillbaka jävligt mycket respekt för polisen också, den har varit lite skakig at times). Många artiklar har publicerats och jag måste säga att Antons pappa som säger tack till alla faktiskt är helt jävla fantastisk. Föräldrar ska inte outlive their children, vänner och släktingar ska inte förlora någon som är såhär ung, 23/24 år är alldeles för få år, speciellt för någon som är god. Jag ska inte uttala mig allt för mycket, även om jag egentligen redan gjort det i tidigare inlägg (vilket jag typ ångrar nu men tänker inte ta bort vad jag skrev innan, för jag skriver vad jag känner i nuläget när jag publucerar dessa inläggen). Alla sörjer, t.om de som aldrig ens träffat honom eller sett honom i verkligheten, så godhet måste fan existera, och det tänker jag ALDRIG sluta tro på.

 

Jag gråter när jag läser artiklarna publicerade om honom, både de som publicerades när han saknades och de som kommit nu när han hittats död. Tror vem som helst hade kunnat börja gråta över detta, av att läsa dessa artiklar, hur hans pappa pratar osv. Men speciellt så gör det så jävla ont i hjärtat att veta att de man bryr sig om säkerligen gråter betydligt mycket mer tårar än jag.

Galina är min bästa vän. Hon har allid varit där och vi håller ihop i vått och torrt, helt seriöst. Hon var en av Antons närmsta vänner, alltså mycket närmre han än vad jag var. Jag vill göra allt för henne men vet inte vad. Hade hon varit på en annan kontinent och sagt att hon behövt mig hade jag åkt dit utan att tveka en sekund. Hon vet om det, hon vet att jag hade hjälpt henne på vilket sätt hon än behövt, men ändå vill jag bara förklara det för henne ännu mer än möjligt. But words only take us so far. Ungefär som att säga "jag älskar dig" är det starkaste man kan säga, och ibland känns det som att det inte räcker till, men dt finns inga starkare ord att använda.

 

Jag hanterar dessa nyheter på ett av de sämsta sätten tror jag. Varit på bolaget och handlat två (!) flaskor vin, köpt ett paket cigg trots att jag slutat, shoppat för att tänka på annat. Nu saknas väl bara knark, spelande och sex för att uppnå de sämsta sätten att hantera sorg. Men för att vara ärlig så sa faktiskt tom min coach (typ en av mina psykologer, han är så jävla bra, alla på INM är det, fast det är en annan historia) att jag kunde unna mig det. Det var ganska ironiskt, jag berättade för honom hur mycket bättre jag mår, hur allt flyter på och hur Klische det än låter så känns varje andetag lättare (eller ja, återigen, hur förklarar man?). I vilket fall som helst undrade han vad jag kände att jag ville jobba på, för det är olika sådana processer man jobbar tillsammans med honom med. Jag hade inte så mycket att säga (HUR JÄVLA SJUKT ÄR DET!?!?!?!?), sa dock att jag har lite av ett beroende-beteende, är dock inte beroende av ngt nu eller så men jag fastnar lätt för det jag tycker om. Sa att jag ville jobba med detta och sedan pratade vi om hur Anton inte hittats än, och hur det åverkade mig och Galli. Tre minuter senare fick jag smset av Galina med de tragiska nyheterna. Sa bara "jag måste gå nu, jag är ledsen men nu kommer jag både röka och dricka". Han sa "jag beklagar så, och jag vet att jag inte borde säga detta men det tycker jag du kan göra".