Allt just nu är en total katastrof, vet inte hur många gånger jag skrikit i en kudde och fått riktiga utbrott. Detta med lägenhets sökande känns som hopplöst, lediga lägenheter på 28 m2 för 6000 kronor i månaden med litet minikök och inte ens plats med min säng. Dessa lägenheter har dessutom många sökande och jag gör allt för att komma före i köäerna (går med i olika sparbanker etc). Min pappa som har en fast lön (och en ganska bra sådan, vilket är vad jag tror iallafall) bor i en central tre och betalar bara 1500 kronor mer än vad jag skulle göra för min. Jag är så arg och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Det är som jag står i en djungel (vilket jag skulle vilja göra någon gång) men på ett negativt sätt, står där och är rädd för alla giftiga djur, vet inte om jag vågar äta eftersom det kan vara farligt och så vidare. Som tur är har jag en sådan rolig humor att jag kan dra ett skämt (som jag bara inte kan sluta skratta åt) som är raka kontrasten till djungeln jag står i just nu, nämligen sandkornen i öknen. Skrattar så jag håller på att dö varje gång jag hör det. Ingen annan håller med om detta skämt är roligt men jag bryr mig inte.

 

" Det var en gång två sandkorn som gick i öknen, plötsligt vände sig det ena sandkornet och sa "jag tror vi är förföljda" haha, ändå kul?