10.39 avgick tåget mot Copenhagen ZOO. Fina familjen var med, Johnny, Mamma, Elsa & Maria. Jättetrevlig dag hade vi och vädret var underbart. 

Fotande blev det givetvis! 

 

Ny kamera som införskaffades för någon dag sedan. Så nu är nästa mål att lära mig denna. Dessutom måste jag fixa photoshop igen.

Igår firades Paulin, Natali, Lewis & Willma ute i Paulin & Johans nya fina hus. Det blev mest en massa foto på alla fina barn!

 

 

Tycker det är så kul att göra midsommar-kransar, soeciellt eftersom jag vill ha olika varianter och färger varje år.

 

Idag blir det min första exam. Alla ämnens paper one, two and three in 1 week and 3 days.
Kommer bli fysiskt omöjligt att lyckas direkt bra på dessa exams. Om man ändå började plugga i sommras eller gick in i plugg koma de senaste månaderna as planned. Men neeeeeeeeej, självklart inte.

 

Delar av schemat:

Blivit beroende av 9GAG, jag är nog den sista personen med tillgång till dator som börjat titta på den sidan. Extra kul nu eftersom alla har final exams just nu och nästan alla texter passar in på en ;)

 

Såååå, lite underhållande pics som jag reeeaallllyy enjoyd!

Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest, Ångest, ångest, ångest, ångest!

 

Okej, lets start with:
Saker jag är stolt över, eller snarare helnöjd för:

- ALLA arbeten är inlämnade till IB, alla pärmar, alla redovisningar, alla uppsatser och alla arbeten. Detta betyder att failar jag mina exams KAN jag göra om de till hösten, men dock förlora några meritpoäng vilket jag egentligen inte har råd till, men försöker se the silver lining here.

- Jag har återigen börjat på min diet, och klarar det faktiskt ganska bra, hittar en del nyttigt som faktiskt är kalori-snålt istället för att bara ta den enkla vägen och köpa shakes.

- Jag har inte besökt sjukhuset av någon psykisk akutsituation.

- Jag har hittat en PERFEKT mottagning som hjälpt mig att få rätt diagnoser och nu hittat en perfekt medicinering.

- Anmälan till universitetet är inlämnat.

- Jag har börjat "ge kärlek en chans" igen, försöker kämpa mot rädslan att bli "förstörd" again.
- Har blivit mycket bättre på att hantera min ekonomi (long way to go though)

- Försöker hålla lite mer rent hemma.
- Rensat garderob etc

 

Och sedan vidare till störiga, hemska eller ångestframkallande situationer:

- Galinas dator förstördes på grund av min jävla klumpighet, det har blivit en jävla kaos och slitit på min och hennes vänskap. Fyfan för allt det.

-Mina exams börjar snart och jag kan inte ta tag i mig själv. Förberedde ALLT till imorse, tog fram mediciner, ställde vatten med ett glas med vatten bredvid en treo tablett. Förberedde en mugg med en tea påse, diskade kastruller och tallrikar etc för att kunna göra min frukost snarbbt, la ihop alla böcker jag skulle använda för att plugga idag (ville gå till biblioteket så jag verkligen bara satt mig ner, för mycket distractions här hemma. Men försov mig minst 7 timmar, skulle upp 7 för att kunna vara på biblioteket klockan tio, men vaknade 14.00.

- Besökt Elsa (Elskling, get it, Els-kling, tehe).

- Kan inte hantera när jag får min sömnmedicin, tar det på endast några dagar, de får mig att må bättre, känna mig glad, så jag tar de på dagarna.

- Lyckats ta isönder min nya tillfälliga telefon till och med, så jävla klumpig, hur fan lyckas jag!?!

 

Men ja, examsen är vad som freaking kills me right now. FAN...

 

 

 

.. I will börja på nytt med bloggade då och då. Jag bloggar ju faktiskt inte för att bli känd via bloggandet, andra planer in my five year plan :)

Gått in i ett utmanade halvår, men nu jävlar!
Idag hade jag en Deadline på en TOK uppsats i skola, väntar på kritik och lågt betyg på den, ska nog dela med mig av någon tidigare jag skrivit efterson jag själv tycker uppsatserna är intressanta bara knepiga att skriva, Trött på lugnande nu (haft en riktig skisag då jag krängt mer än okej, jag som MÅSTE följa mina mål med viktnedgången.

Imorgon skall jag göra en litet colage med målen till detta halvår, stora som små, vilket jag sedan vill fortsätta med! En del att berätta, tex om EEG utredningar, intensiven, INM, skolan and the list goes on! Har en mac och ÄLSKAR photobooth, so uch fun! Så prepare for alot of those!

 

 

Lat som alltid och extremt dålig på uppdatering kommer bilder i en regnskur nu

Dåliga mobilbilder med andra ord!

 

 

Här är några roliga (:

 

Inte gjot något speciellt den senaste veckan, har ju varit sjuk och febern kommer och går som den vill. Städat en massa, försökt rensa ut bland mina kläder (SERPERATIONSÅNGEST!), måste ta tag i skorna nu också, kommer verkligen inte bli lättare!

Jaja, ett löjligt bildregn

 

Sömntabletter nu, yeyy! (: Tittar på One tree Hill (har en massa avsnitt kvar, dubbel-freaking-yey!) men tårar, tårar, tårar, tårar, tårar & tårar!
Så jäkla fint, så jäkla bra, sådan kärlek den innehåller, så fina människor!

 

Jag känner mig som tretton igen när jag tittade OC och grät över Marissa & Ryan!

 

Så, då var lite kläder inköpta, som kommer få skickas tillbaka eftersom jag måste gå till tandläkaren och det kommer kosta MÄNGDER av tusenlappar, vet inte riktigt var jag ska ta vägen! && Zombie är jag till 100 %. Ja ja, nu ska jag inte klaga mer, på en stund iallafall ;)

 

Idag ska jag nog gå med Gallis man Johan till Antons minnesplats, alkohol på det kanske? We'll see!

 

 

 Läkaren har inte skrivit ut nytt recept på några av mina recept för sömntabletter de senaste två dygnen! Självfallet har min f*cking telefon slutat funka nu också = jag kan inte ringa läkaren.
Detta är anledningen till att jag inte sovit mer än ett par timmar på 36 h och är långt ifrån att kunna somna nu. Har ju varit sjuk den senaste veckan, feber, förkyld etc. Nu har jag ont i örat. Gått runt och letat efter sömntabletter hemma (som ALLTID hittas överallt när jag städar annars!? gaaaaaaaaah) som en desperat knarkare, suck.
Så hur hanterar jag detta? Jag shoppar på internet vilket som är dumt eftersom jag uteblivit från jobb för att jag varit sjuk och haft andra kriser och liknande, men äh, har ju rent tekniskt sätt råd och jag MÅSTE hitta något att göra, något underhållande, ngt som peppar upp mig!

 

Jag är som en tickande bomb känns det som. Känner hur jag stör mig på människor när jag är ute och går med Dacke och så brukar (med undantag såklart) jag aldrig göra, så stay away ;)

 

Det är ännu inte bekräftat vad som orsakade Antons död, men alla vi som känner honom eller känner någon som känner honom har våra starka misstankar. Man ska aldrig ta ut ngt i förskott men det gör vi, eller ja, jag gör det.
Det värsta är att jag har varit så jävla nära att utsätta folk för precis samma sak. Jag har vetat vad jag gjort och jag har vetat vad konsekvenserna skulle vara, det får mig att må ännu sämre, gråta mer och tänka mer. Men speciellt får det mig att vilja göra precis allt jag kan för hans familj, hans flickvän, hans närmsta vänner och alla som känner honom. Känner att jag måste göra något, men vad ska jag göra? Ja, skicka blommor, vara ett stöd, beklaga, ställa upp om någon behöver prata eller vad som helst, men mer än så kan man ju inte göra, och det är det som gör så JÄVLA ont. Anton var otroligt smart och allmänbildad, en sådan som faktiskt är jobbig att diskutera saker med just för man faktiskt känner sig lite i underläge. Han hade väl sina fördomar (alla har vi väl det??) men han var fantastiskt snäll, söt, trevlig, rolig, underhållande och vis.
Detta får mig att tvivla på att det finns rättvisa, fast jag har tvivlat betydligt mycket mer egentligen, för jag vet vad människor är kapabla till att göra. Det får mig att tvivla för att världen förlorade en människa som honom, men jag ser samtidigt hur mycket goda människor det finns. Så många har letat efter Anton, spridit hans efterlysning, letat i grupper. Polisen har gjort allt de kunnat (fått tillbaka jävligt mycket respekt för polisen också, den har varit lite skakig at times). Många artiklar har publicerats och jag måste säga att Antons pappa som säger tack till alla faktiskt är helt jävla fantastisk. Föräldrar ska inte outlive their children, vänner och släktingar ska inte förlora någon som är såhär ung, 23/24 år är alldeles för få år, speciellt för någon som är god. Jag ska inte uttala mig allt för mycket, även om jag egentligen redan gjort det i tidigare inlägg (vilket jag typ ångrar nu men tänker inte ta bort vad jag skrev innan, för jag skriver vad jag känner i nuläget när jag publucerar dessa inläggen). Alla sörjer, t.om de som aldrig ens träffat honom eller sett honom i verkligheten, så godhet måste fan existera, och det tänker jag ALDRIG sluta tro på.

 

Jag gråter när jag läser artiklarna publicerade om honom, både de som publicerades när han saknades och de som kommit nu när han hittats död. Tror vem som helst hade kunnat börja gråta över detta, av att läsa dessa artiklar, hur hans pappa pratar osv. Men speciellt så gör det så jävla ont i hjärtat att veta att de man bryr sig om säkerligen gråter betydligt mycket mer tårar än jag.

Galina är min bästa vän. Hon har allid varit där och vi håller ihop i vått och torrt, helt seriöst. Hon var en av Antons närmsta vänner, alltså mycket närmre han än vad jag var. Jag vill göra allt för henne men vet inte vad. Hade hon varit på en annan kontinent och sagt att hon behövt mig hade jag åkt dit utan att tveka en sekund. Hon vet om det, hon vet att jag hade hjälpt henne på vilket sätt hon än behövt, men ändå vill jag bara förklara det för henne ännu mer än möjligt. But words only take us so far. Ungefär som att säga "jag älskar dig" är det starkaste man kan säga, och ibland känns det som att det inte räcker till, men dt finns inga starkare ord att använda.

 

Jag hanterar dessa nyheter på ett av de sämsta sätten tror jag. Varit på bolaget och handlat två (!) flaskor vin, köpt ett paket cigg trots att jag slutat, shoppat för att tänka på annat. Nu saknas väl bara knark, spelande och sex för att uppnå de sämsta sätten att hantera sorg. Men för att vara ärlig så sa faktiskt tom min coach (typ en av mina psykologer, han är så jävla bra, alla på INM är det, fast det är en annan historia) att jag kunde unna mig det. Det var ganska ironiskt, jag berättade för honom hur mycket bättre jag mår, hur allt flyter på och hur Klische det än låter så känns varje andetag lättare (eller ja, återigen, hur förklarar man?). I vilket fall som helst undrade han vad jag kände att jag ville jobba på, för det är olika sådana processer man jobbar tillsammans med honom med. Jag hade inte så mycket att säga (HUR JÄVLA SJUKT ÄR DET!?!?!?!?), sa dock att jag har lite av ett beroende-beteende, är dock inte beroende av ngt nu eller så men jag fastnar lätt för det jag tycker om. Sa att jag ville jobba med detta och sedan pratade vi om hur Anton inte hittats än, och hur det åverkade mig och Galli. Tre minuter senare fick jag smset av Galina med de tragiska nyheterna. Sa bara "jag måste gå nu, jag är ledsen men nu kommer jag både röka och dricka". Han sa "jag beklagar så, och jag vet att jag inte borde säga detta men det tycker jag du kan göra".