Det är ännu inte bekräftat vad som orsakade Antons död, men alla vi som känner honom eller känner någon som känner honom har våra starka misstankar. Man ska aldrig ta ut ngt i förskott men det gör vi, eller ja, jag gör det.
Det värsta är att jag har varit så jävla nära att utsätta folk för precis samma sak. Jag har vetat vad jag gjort och jag har vetat vad konsekvenserna skulle vara, det får mig att må ännu sämre, gråta mer och tänka mer. Men speciellt får det mig att vilja göra precis allt jag kan för hans familj, hans flickvän, hans närmsta vänner och alla som känner honom. Känner att jag måste göra något, men vad ska jag göra? Ja, skicka blommor, vara ett stöd, beklaga, ställa upp om någon behöver prata eller vad som helst, men mer än så kan man ju inte göra, och det är det som gör så JÄVLA ont. Anton var otroligt smart och allmänbildad, en sådan som faktiskt är jobbig att diskutera saker med just för man faktiskt känner sig lite i underläge. Han hade väl sina fördomar (alla har vi väl det??) men han var fantastiskt snäll, söt, trevlig, rolig, underhållande och vis.
Detta får mig att tvivla på att det finns rättvisa, fast jag har tvivlat betydligt mycket mer egentligen, för jag vet vad människor är kapabla till att göra. Det får mig att tvivla för att världen förlorade en människa som honom, men jag ser samtidigt hur mycket goda människor det finns. Så många har letat efter Anton, spridit hans efterlysning, letat i grupper. Polisen har gjort allt de kunnat (fått tillbaka jävligt mycket respekt för polisen också, den har varit lite skakig at times). Många artiklar har publicerats och jag måste säga att Antons pappa som säger tack till alla faktiskt är helt jävla fantastisk. Föräldrar ska inte outlive their children, vänner och släktingar ska inte förlora någon som är såhär ung, 23/24 år är alldeles för få år, speciellt för någon som är god. Jag ska inte uttala mig allt för mycket, även om jag egentligen redan gjort det i tidigare inlägg (vilket jag typ ångrar nu men tänker inte ta bort vad jag skrev innan, för jag skriver vad jag känner i nuläget när jag publucerar dessa inläggen). Alla sörjer, t.om de som aldrig ens träffat honom eller sett honom i verkligheten, så godhet måste fan existera, och det tänker jag ALDRIG sluta tro på.

 

Jag gråter när jag läser artiklarna publicerade om honom, både de som publicerades när han saknades och de som kommit nu när han hittats död. Tror vem som helst hade kunnat börja gråta över detta, av att läsa dessa artiklar, hur hans pappa pratar osv. Men speciellt så gör det så jävla ont i hjärtat att veta att de man bryr sig om säkerligen gråter betydligt mycket mer tårar än jag.

Galina är min bästa vän. Hon har allid varit där och vi håller ihop i vått och torrt, helt seriöst. Hon var en av Antons närmsta vänner, alltså mycket närmre han än vad jag var. Jag vill göra allt för henne men vet inte vad. Hade hon varit på en annan kontinent och sagt att hon behövt mig hade jag åkt dit utan att tveka en sekund. Hon vet om det, hon vet att jag hade hjälpt henne på vilket sätt hon än behövt, men ändå vill jag bara förklara det för henne ännu mer än möjligt. But words only take us so far. Ungefär som att säga "jag älskar dig" är det starkaste man kan säga, och ibland känns det som att det inte räcker till, men dt finns inga starkare ord att använda.

 

Jag hanterar dessa nyheter på ett av de sämsta sätten tror jag. Varit på bolaget och handlat två (!) flaskor vin, köpt ett paket cigg trots att jag slutat, shoppat för att tänka på annat. Nu saknas väl bara knark, spelande och sex för att uppnå de sämsta sätten att hantera sorg. Men för att vara ärlig så sa faktiskt tom min coach (typ en av mina psykologer, han är så jävla bra, alla på INM är det, fast det är en annan historia) att jag kunde unna mig det. Det var ganska ironiskt, jag berättade för honom hur mycket bättre jag mår, hur allt flyter på och hur Klische det än låter så känns varje andetag lättare (eller ja, återigen, hur förklarar man?). I vilket fall som helst undrade han vad jag kände att jag ville jobba på, för det är olika sådana processer man jobbar tillsammans med honom med. Jag hade inte så mycket att säga (HUR JÄVLA SJUKT ÄR DET!?!?!?!?), sa dock att jag har lite av ett beroende-beteende, är dock inte beroende av ngt nu eller så men jag fastnar lätt för det jag tycker om. Sa att jag ville jobba med detta och sedan pratade vi om hur Anton inte hittats än, och hur det åverkade mig och Galli. Tre minuter senare fick jag smset av Galina med de tragiska nyheterna. Sa bara "jag måste gå nu, jag är ledsen men nu kommer jag både röka och dricka". Han sa "jag beklagar så, och jag vet att jag inte borde säga detta men det tycker jag du kan göra".

"Ni alla som saknar honom, så mycket att ha i åtanke, läs citaten. I’m thankful for my years spent with this family; for everything we shared, every chance we had to grow. I’ll take the best of them and lead by their example; where ever I go. A friend told me to be honest with you, so here it goes. This isn’t what I want, but I’ll take the high road. Maybe it’s because I look at everything as a lesson, or I don’t want to walk around angry. Or maybe it’s because I finally understand. There are things we don’t want to happen, but have to accept; things we don’t want to know, but have to learn, and people we can’t live without, but have to let go.” JJ"

Det finns bara ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem: Självmordet
Att avgöra om livet är värt att leva eller ej är att besvara filosofins grundläggande fråga
-Albert Camus

Att få det där smset där det står att han inte längre lever av sin bästa kompis. Att känna hur man blir ledsen men hur ens tankar går till allt man vill göra för sina vänner. Jag är ledsen, väldigt. Men det värsta är smärtan jag vet att Galina bär på.
Folk blir arga på folk som tar sådana beslut. Jag vet hur det är, jag förstår. Men ändå känns det som det inte make sense. Vila i frid Anton, hoppas himlen är allt underbart som man hört

 Galina, jag är här. Vad du än behöver, när du än behöver mig. Jag älskar dig

Helt seriöst. Jag har nästan gråtit i en timme nu. En timmar av tårar som jag helt enkelt inte kunnat hålla tillbaka. Jag har inte gråtit för jag är ledsen, jag har gråtit för att jag mår så jävla bra. Jag mår så bra att jag gråter, det är så jävla fantastiskt. Vem kunde gissa att detta skulle hända?

 

Jag har kärlek runt omkring mig, en fin lägenhet mitt i stan, en älskad hund, vänner som stått kvar där vid min sida, håller städat omkring mig, mode intresserar mig igen då jag fått tillbaka lite av min figur, slutat röka (feströker dock, lite ute på tunn is kanske?), är jättebra vän med mitt ex och känner inte längre det extrema behovet av bekräftelse av män. 
Angående det som hände mig för ett antal månader sedan, där polis och rätten och hela köret varit inblandat har jag bestämt mig för en sak. Varför ska jag låta en jävla IDIOT förstöra mig, krossa mig och låta honom ta bort det jag kämpat för så länge i mitt liv? Jag har kämpat mot mig själv, och jag är en svår fiende, så jag klarar nog kämpa mot honom. Folk tycker jag är naiv som säger att jag inte ens hatar honom för vad han gjort, att jag inte önskar han allt illa i världen, för sanningen är att jag inte tänker så. Visst tar det kål på mig då och då, visst får det mig att tänka att onda människor existerar, men det är inte den attityden jag vill ha, det är inte den personligheter jag vill ha. Något som krossade mig och orsakade smärta behöver inte betyda att jag inte kan ha styrkan att bara vinna över den stenen på min axel och faktiskt krossa den. I WONT LET IT! Spelar ingen roll att jag vaknar minst en gång om natten av en mardröm angående detta, ibland har jag till och med gråtit i sömnen. Mitt kämpande i alla dessa år ska inte vara förjäves (stavas det så?) no sir!

Att gråta av lycka efter ett liv fullt med tårar är så jävla underbart! Vill att alla mina vänner ska få veta det. Jag hoppas att de alla vet att jag varndrat genomm mörkret, för ljuset vinner alltid! Jag hade ALDRIG klarat mig utan er!

 

Jag vill speciellt tacka vissa personer, även om där är så många som jjävlt mig igenom helvetet.

Galina- alltid varit, varit en bästa vän länge nu, ställer upp med allt hon har kapacitetén till - glöm det fan inte, behöver man extra stöd med sin ekonomi låtan hon en, behöver man en axel att gråta på är hennes ledig, behöver man råd är hennes bättre än någo annans, vissa saker går inte att förklara med ord.

 

 

Har inte använt bankkortet

– Anton var ledsen av någon anledning när han gick därifrån efter spelningen. Det hände något med honom som gjorde att han gick. Någon ska ha sett honom på Gustav Adolfs torg vid 01-tiden, sedan finns ingenting.

– Dagen därpå ringde hans flickvän oss och frågade om Anton var i Lund, för han hade inte kommit hem. Då kontaktade jag polisen, berättar pappan.

Därefter finns inte ett enda spår av Anton. Polisen har kollat hans mobiltelefon och hans bankkort – men de har inte använts sedan onsdagsnatten.

Missing People inkopplade

Pappan kan inte hitta någon som helst förklaring till att Anton försvunnit.

– På tisdagen hade han varit hemma i Lund och hämtat böcker till kursen i litteraturhistoria som han hade anmält sig till och kommit in på, säger han.

– Allt var som vanligt. Och Anton har alltid kommit till oss om det har varit några bekymmer.

Redan dagen efter polisanmälan, fredagen den 16 augusti, tog frivilligorganisationen Missing People upp sökandet efter Anton Gustafsson och la upp hans bild och signalement på sin Facebooksida.

– Vi har varit ute och sökt varje dag sedan dess utom i tisdags då vi gjorde en paus, säger Dennis Hansson hos Missing People.

Tackar Malmöpolisen

– Vi började med utgångspunkt från det senaste stället han sågs på, alltså Gustav Adolfs torg. Först söker vi inom en kilometer från den punkten, sedan två kilometer och sedan fyra.

Under torsdagskvällen sökte tre patruller i Bellevueområdet och på Limhamnsfältet, och ytterligare en rörde sig i trakten av koloniområdet Zenith i östra Malmö. Sammanlagt 26 personer var engagerade i aktionen.

Pappan är full av tacksamhet för Missing Peoples insats.

– Jag tycker det är fantastiskt, det de gör, säger han.

– Jag vill också säga att Malmöpolisen har varit mycket tillmötesgående. De ringer mig varje dag även om det inte finns något nytt att meddela. Man känner deras närvaro, att de bryr sig.

"Kom hem"

Under torsdagskvällen genomförde också en grupp kompisar en "alternativ skallgång" i Lund. De letade vid Höje å, Sankt Hans backar och Gastelyckan eftersom de tyckte att Lund var en ännu outforskad plats i sökandet.

Men hittills har alltså alla insatser varit resultatlösa.

Pappan hoppas nu att Anton ska läsa om sig själv i tidningen och förstå hur många det är som saknar honom och är oroliga för honom.

– Anton, om du läser detta – hör av dig. Kom hem.

 

Bara älskar det citatet i rubriken ovan, haha. Tänkte på det igår när vi vinglande omkring mellan malmöfestivalen och klubb. Tjejerna (nu pratar jag om de i How I met your mother) säger: You have no idea how upsetting it can be to never really be left alone if you're just out having fun with your friends" hehehh
Fin kväll blev det i vilket fall som helst, körde på gangster stilen med Candras nya "OBEY" keps, just löv it! hehe

 

Idag mår jag dock som jag förtjänar I guess, men totally worth it. I vilket fall som helst så blir det nog bara film, städande av läkenheten (vände upp och ner på HELA igår när jag inte hittade mitt freaking leg!!) kanske något hemma-spa aktigt och äta lite godis (NEJ, det är inte på min diet men JO jag ska ha för en gottelisa har öppnat en ny affär precis under min byggnad där caroli köpcenter nu är invigt.(Roligt är det eftersom affären är döpt efter en affär min farmor hade under många år i vellinge), så SCREW it, hehe :D

 

Sedan mellanstadiet har man hört kommentarer nästan varje dag angående smal, tjock, fet, ja, you know the story. Folk har börjat mobbas för övervikt som verkligen inte kan anses som annat än normalt. Men sedan är det ju de som är alldeles för smala, och man hör en massa av de kommentarerna också. Är på lite diet nu, och självklart lägger man ju lättare märke till hur folk ser ut i short, kjol, byxor, magtröja etc. Men vad fan är för smalt? ahhhhhhrgrgrggrgr, dessa I-landsproblem som styr ens värld, men helt seriöst, VAD ÄR EN LAGOM FIGUR?

 

Var fan är du, få inte alla dina kära att gå igenom detta!
En bekant saknas, en nära vän till min bästa. Varit borta i flera dygn och ingen lyckas hitta honom. Hoppas på det bästa varje minut som går. Detta är så oroväckande...

 

Förövrigt så har Elsat börjat gå och springa, vackra varelse alltså!!

 

Ja, annars, malmöfestivalen idag (gör det mig bitter eller gammal att jag börjat tröttna på den!?). 
2. Jag vill göra ngt impulsivt! Resa eller vad som helst!!

 

Juicy kommer hem imorgon!!! <3

 

Over and out!

 

I två år.
Jag har varit sjukskriven i två år, om inte mer. Fått diagnoser hit och dit och mitt sjukintyg är längre än sverige rikes lag, eller ja, typ.
Jag har mått så ofattbart dåligt och agerat därefter. Inte nog med att jag önskar att jag kunde trolla bort de lidandet mina nära och kära har gått igenom, jag önskar också att jag fått reda på allt detta tidigare. Men jag antar att det inte var för sent trots allt (peppar peppar ta i trä), för jag står här idag, har hjälp och regelbunda tider hos läkare. Under dessa åren har jag förlorat mängder av vänner. Antingen har de inte förstått hur dåligt jag mått, och kanske trott att jag bara sökte uppmärksamhet, eller så har det helt enkelt varit en för stor börda att bära på. Nummer två förstår jag, hur ont det än gör i min själ. Jag vet att man under åren glider ifrån mängder av bekanta (jag menar hur många umgicks jag med under min fjortis-period som jag aldrig träffar längre?) och det är ju självklart. Man lär känna sig själv mer och mer och de vänner som stannar hos en, med en, är de som helt enkelt är de som är menade att vara i ditt liv.
Sen är det mycket faktorer som påverkar allting, så är det ju alltid, vad det än gäller. Sjukdomar är sjukdomar, det tog mig en väldig tid att inse detta. Psykiska sjukdomar är riktiga, vad folk än tror. Det är bevisat på alla sätt och vis, experiment och liknande. Ibland har jag önskat att jag istället brytit varje ben i kroppen (och haft möjligeheten att läka) än att ha sjukdomar som inte syns, ingen hade tvivlat på dig när du påstod något, eller förklararde varför du inte kunde hitta på vissa saker (så som att vara i stora folkmassor). Hur förklarar man att hela ens själ skriker och svider i vissa omgivningar när ingen kan se det utåt? Hade jag haft gips hade alla förstått att jag inte kunnat gå där.
De senaste åren har jag varit handikappad, sjuk och i en enorm obalans. Totalt isolerat mig, endast pratat med några få. Förut brukade jag ständigt titta min facebook (innan dess bilddagboken och innan det lunarstorm) varje minut och ville inte missa någonting. Helt plötsligt orkade jag inte svara när de ringde, ibland tog det dagar innan jag orkade ringa upp.
Min kille fick se mig ligga i sängen i dagar och det är nära och kära till mig som fått se saker ingen förtjänar att se, saker jag inte tänker skriva för att jag vill inte att alla ska veta för mycket och döma mig mer än vad folk redan gör. 

Jag är en sådan som är besatt av tv-serier, nästan konstigt. Criminal minds är en av favoriterna. I criminal minds pratar de om hur vissa inte är pålitliga för att de har OCD (tvångstankar) och hur vissa kan ha blivit mördare på grund av deras föräldrars instabilitet.
Riktigt psykiskt sjuka eller sådana som hör om någon som är inlagd tros oftast vara galna, farliga eller helt enkelt står ut helt och hållet. Lite överdrivet kanske men alla psykiskt sjuka behöver väl en tvångströja?
Det är ingen hemlighet att jag de senaste åren varit märkbart sjuk. Men vissa sjukdomar har varit med mig hela livet och det är inget folk tänkt på. Jag var en av de som gick ut med absolut högst betyg i grundskolan, fick mitt första jobb när jag var tretton år gammal, började jobba regelbundet under helger och ledig tid när jag var sexton år. Började IB, självklart lyssnade jag inte på pappa som sa att det var korkat att välja den svåraste linjen, att jag borde vara strategisk. Jag har aldrig riktigt lyssnat och faktiskt oftast gått min egen väg, på gott och ont. Min poäng med att berätta detta är att jag klarat mig som en "straight A stundent" med jobb, följt mode, festat, umgåts med kompisar och sett ut som vem som helst utåt. Vi kan inte sätta oss in i andras situationer, men vi kan försöka förstå och ha medkänsla. De senaste åren har jag till råga på allt känt hur jag gjort mig själv besviken, hur jag svikit mig själv och hur mina drömmar glidit iväg. Har fått höra mer och mer, läst mer och mer och insett att detta inte är mitt fel. Det spelar ingen roll hur stor min vilja är och har varit, min kropp sa nej, och även om hjärnan styr kroppen kan kroppen lägga av och hjärnan fortsätta leva.
Jag har besökt sjukhuset fler gånger än vissa gör på en livstid, olika sjukhus. Jag har varit inlagd och jag har förstört mig själv. Mer än så vill jag inte riktigt säga, mer behöver folk inte veta iheller.

 

Jag flyttade ifrån min kille, som ett körsbär på toppen av glassen som var lite av ett överflöd, men det gick bra. Vi är jättebra vänner och jag tänker inte säga att det inte var värt det, för man ska vara glad för det man fått uppleva inte ledsen för vad man inte längre har.

 

Idag har jag en egen lägenhet mitt i stan, ekonomisk stabil, snart redo att börja skolan och längtar faktiskt efter att få avsluta de sista månaderna på IB så jag äntligen kan börja på universitetet. Detta hade jag aldrig klarat utan stöd, bland annat av min mamma, min pappa och min vän Galina. Idag mår jag inte dåligt sekunden jag vaknar utan tänker faktiskt på vad jag ska göra på dagen. Börjat få lite ordning omkring mig och lite bättre kontroll över mina sjukdomar. Jag är långt ifrån klar med mitt kämpande, och vissa sjukdomar kommer aldrig att försvinna, de är kemiska sjukdomar som inte försvinner. Men jag börjar få rätt hjälp, rätt stöd, rätt medicinering och rätt inställning, fyra faktum jag har kommit så långt med.  Jag tänker inte låta sjukdomarna äga mig, jag ska äga dem, you know what they say, when life givs you lemons...

 

Igår, på väg hem från att ha passat fyra söta barn kom jag på mig själv med att le, helt utan att höra ett skämt eller pratat om något härligt. Det går inte att förklara den känslan iheller. Det går bara inte. Men gud vad jag har kommit långt, gud vad jag är stolt över mig själv och gud vad jag är tacksam för de som har haft den otroliga orken att stå vid min sida.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva eftersom jag inte tänker prata om alla mina diagnoser och hur de fungerar. Det enda jag egentligen vill säga är, ge inte upp, jag gjorde det men jag står upp idag, det var inte meningen att jag skulle försvinna, jag skulle stå här och jag har lovat mig själv att inte ge upp igen, hur mörkt det än blir.

 

Marilyn Monroe, vilken kvinna alltså. Fått böcker av pappa, en bok som mest innehåller bilder ifrån hennes olika steg i livet. Den andra är full av anteckningar skrivna av henne, kopierade orginal och mycket information. Hennes styrka, hennes citat, hennes skönhet, hennes självförstroende, hon är helt enkelt fantastisk!

 

 

 

 

Busar, två fågelhundar med överenergi leder till en del kaos då och då!

Måste verkligen hitta mer saker att göra. Och då har jag ändå börjat  hitta på lite på dagarna+ skaffat ett gymkort och spenderat en del tid där (kors i taket!). Vad i hela friden kan man hitta på!? Går tom och lägger mig klockan 21.00 vissa kvällar och sover en evighet för att fördriva tiden.
Men idag (bortsett från att fönstershoppa på internet och gråta lite inombords av cravings) ska jag nog fixa lite med designen på bloggen, insåg precis att där fortfarande är bilder på mig och Philip i menyn, lite ordning får det ändå vara. Just nu kommer jag knappt ihåg hur man fixar med designen så det tar nog lite tid iallafall!